Här är en liten story om Naturfotografen Kenneth Johansson

I mer än femtio år har Kenneth Johansson burit sin kamera som en trogen följeslagare. Redan som ung grabb fastnade han för skogens stillhet, doften av mossa efter regn och ljudet av en sjungande koltrast från en grantopp en skön maj kväll. Det var där, i det mjuka morgonljuset, han tog sina första bilder – suddiga men fyllda av känsla och upplevelse.

Med åren växte hans blick för detaljer. Han lärde sig att vänta i år och timmar på att Uttern skulle dyka upp på iskanten, eller en bärätande björn skulle uppenbara sig på en bärsluttning i vår svenska fjällvärld. För Kenneth handlade fotograferandet om att finna motiv i sin rätta miljö, det handlade om att lyssna, förstå och bli en del av naturens rytm.

Människor som sett hans bilder säger ofta att de inte bara ser naturen – de känner den. Doften av höstlöv på marken en ljummen höstdag, kylan från en snötäckt myr eller värmen från kvällssolen som glöder i havets vågor.

Idag, efter mer än ett halvt sekel med kameran i handen, fortsätter Kenneth att vandra ut i skog och mark. Han säger att naturen aldrig tar slut – det finns alltid en ny vinkel, ett nytt ljus, en ny historia att fånga. Och kanske är det just därför han fortfarande, med samma barnsliga nyfikenhet, trycker ner avtryckaren.